Dags att ånyo få utlopp för den kreativa sidan och göda skribenten i mig. Jag skriver alltför sällan. Ibland plingar det till och tangentbordet börjar glöda i mitt inre. Dock så är det sällan jag haft sinnesro till att verkligen kunna sätta mig ner. Det krävs sinnesro för att få idéer, det krävs sinnesro för att min personliga musa skall våga sig fram.
Detta blir min tredje blogg på åtta år. Syftet är detsamma; att få utlopp för mitt kreativa behov och fläka ut mig för den och dem som vill läsa mina allehanda alster och finurligheter.
Tanken är att här skall fyllas på med dikter, tankar och finurligheter av alla de slag. Jag skriver och delar för mig själv. Du är självklart välkommen att dela mina tankar för en stund. Du behöver inte hålla med mig, du behöver inte tycka som jag och du behöver definitivt inte ta något jag skriver personligt. Kom gärna med konstruktiv kritik. Jag bits inte. Inte så hårt.
Innehållet kommer trilla ut under sporadiska former. När jag känner för det. Det kommer att variera mellan rena rama dikter till funderingar och utlopps-ventilationer om t ex döden, livet, ångest, ilska, glädje, sorg, hopp, drömmar, världen och samhället i övrigt. Det mesta mellan himmel och jord. Det är skrivandet som är i fokus, inte ämnet i sig.
Jag vill avsluta dagens inlägg med en hyllning till alla de som var dag kämpar och sliter för att få livet att gå runt.
De som aldrig hittar hem.
De som inte fick plats, de utstötta.
Alla de som går emot strömmen och får betala utanförskapets pris.
Alla de som lever med hopp i ständigt grådis.
De bortglömda och förträngda.
Alla de som inte är rädda för att stå upp för sig själva.
De ständigt missförstådda, de som menar väl men tolkas fel.
Alla rastlösa själar, de vilsna, de okuvade och de bortträngda.
De som blir tystade när de har något att säga.
De som gång på gång hamnar utanför.
De svikna, de lurade, de utskrattade, de som har fler knivar i ryggen än de kan räkna.
De som säger ifrån.
De bittra.
De arga.
De som hellre drar sig undan.
Alla de som ständigt får höra att de får rycka upp sig.
De ensamma.
De som vägrar ge upp, de som ständigt reser sig.
De som får leva med konsekvenserna när de gör fel.
De fattiga.
De kroniskt sjuka.
De arbetslösa.
De ensamstående föräldrarna.
De föräldralösa.
Alla de som tror och vet att livet kan vara magiskt och alldeles fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar