Den kollektiva smärttröskeln

Jag sitter sedan drygt tre och en halv månad tillbaka och pustar ut i min egen bostad. Jag har det lugnt och stilla. Jag har det tyst. Jag trampar inte på några ömma tår. Ingen trampar heller på mina. Ordningen i hemmet är precis sådan som jag vill ha den. Jag får vara ifred. Jag är emotionellt och själsligt utbränd. Jag är på bättringsvägen, men det kommer att ta tid att repa sig helt.

I många år levde jag med villfarelsen att jag skulle bo i kollektiv. Jag trodde det skulle vara bra för mig. Jag trodde, och tror fortfarande i viss mån, att vi människor mår bra av att bo tillsammans och hjälpas åt. Jag tror fullt och helt på att vi människor måste samarbeta för att vi ska kunna ta oss framåt. Vi är trots allt flockdjur. I en utopi så kan ett kollektiv vara den perfekta drömmen. Det finns alltid någon att tjöta skit med. Det finns alltid kaffe på kannan. Det arbetas i grupp och stånkas i glädjetjut när det är dags för grönsaksskörden. En behöver aldrig känna sig ensam. Det åks iväg på äventyr och alla beter sig som en familj. I en utopi är allt perfekt.

Vissa av oss ska inte ha med kollektiv att göra överhuvudtaget. Jag är en av dem. Jag har insett det nu. Jag flyttade ur mitt sista kollektiv för drygt ett år sedan. Jag kommer aldrig mer sätta mitt bohag i ett nytt. Kollektiva boenden kräver att alla kommer överens. Kollektiva boenden kräver att alla är på samma linje, på samma nivå, badar i samma tankar och lystrar till samma politiska lockrop. Ett kollektiv kräver likhet. Kollektiv kräver tolerans, så länge du passar in. Så länge du passar in. Kollektiva boenden börjar krackelera om en pusselbit börjar säga ifrån, börjar bli motsträvig och ifrågasätter. Du får aldrig någonsin ifrågasätta det likriktade tänket i ett kollektiv. Lite som samhället i övrigt. Står du i motvind så kan du förvänta dig att det kommer kiss i ansiktet. Våga inte under några omständigheter påpeka att det finns ett problem, ty då blir du problemet.

Jag är introvert, ensamvarg och stolt. Jag har insett att jag trivs bäst med att bo själv. Det betyder dock inte att jag skyr folk eller rentav hatar mänskligheten. Jag vill just nu bara hålla mig undan och sköta mig själv ett tag framöver. Självklart har jag sociala behov, men jag tar det sparsamt. Jag kan mycket väl tänka mig att bo i kollektiva sammanhang, men med en egen stuga och ett eget hörn där jag kan få vara privat.

En tanke från förr!

Häromdagen ögnade jag igenom mina gamla skrivuppgifter från tiden på Österlens Folkhögskola där jag gick en skrivarkurs distans på två terminer under 2014. Jag kommer att dela med mig av några guldklimpar som jag är riktigt nöjd med. Här är ett utdrag ur en uppgift då vi skulle skriva kring konceptet "tanke" och resultatet blev synnerligen intressant. Denna text ger en rätt bra bild av hur saker och ting förhåller sig inuti mitt hufvud. 

"Om sanningen skall fram så är inte tanken i sig den viktigaste byggstenen i ett samtal. Det handlar mer om hur man känner energiflödena röra sig genom tid och rum, alla från olika kanaler för att sedermera sammanflätas i ens mun och utsöndras i ljud, likt en trumpet som spelar en fanfar åt en fallen vän. Dock så skall man ej förutsätta att alla samtal är av negativ och sorgsen art, då man ibland även kan brista ut i glädje eller salig sång om livet.

Konceptet ”tanken” är en idé om att det finns något som heter ”medvetande”, en slags källa för outsinlig visdom där tankarna är dess barn, som likt älvor kring midsommar dansar i ständigt expansiva ringar ut i universum. Men enligt denna teori så får man utgå från att det någonstans finns en mitt, för hur skulle annars någonting överhuvudtaget kunna expandera utåt? Var är då mitten? Är det medvetandets epicentrum, som likt Yggdrasil sprider sina tentakler kring det oändliga tomrum vi kallar för rymd?

För att återgå till samtalet och den ständigt återkommande tanken så pågår det studier där man försöker påvisa ett sammanhang, att ett flöde av information kan kopplas till ett annat samtidigt som man utstöter ljud med munnen via strupen, och på så sätt får till ett så kallat samtal. Finns det då en tanke bakom alla samtal? Eller ett samtal bakom varje tanke?"

Two Men Contemplating the Moon  - Caspar David Friedrich

Allt som publiceras på denna blogg är skrivet av mig och tillhör mig om inte annat anges. Vill man låna text, citera eller snylta överlag så gör man bäst i att fråga. Tack!

Tid till eftertanke, eller hur var det nu?

Dags att ånyo få utlopp för den kreativa sidan och göda skribenten i mig. Jag skriver alltför sällan. Ibland plingar det till och tangentbordet börjar glöda i mitt inre. Dock så är det sällan jag haft sinnesro till att verkligen kunna sätta mig ner. Det krävs sinnesro för att få idéer, det krävs sinnesro för att min personliga musa skall våga sig fram.

Detta blir min tredje blogg på åtta år. Syftet är detsamma; att få utlopp för mitt kreativa behov och fläka ut mig för den och dem som vill läsa mina allehanda alster och finurligheter.

Tanken är att här skall fyllas på med dikter, tankar och finurligheter av alla de slag. Jag skriver och delar för mig själv. Du är självklart välkommen att dela mina tankar för en stund. Du behöver inte hålla med mig, du behöver inte tycka som jag och du behöver definitivt inte ta något jag skriver personligt. Kom gärna med konstruktiv kritik. Jag bits inte. Inte så hårt.

Innehållet kommer trilla ut under sporadiska former. När jag känner för det. Det kommer att variera mellan rena rama dikter till funderingar och utlopps-ventilationer om t ex döden, livet, ångest, ilska, glädje, sorg, hopp, drömmar, världen och samhället i övrigt. Det mesta mellan himmel och jord. Det är skrivandet som är i fokus, inte ämnet i sig.

Jag vill avsluta dagens inlägg med en hyllning till alla de som var dag kämpar och sliter för att få livet att gå runt.
De som aldrig hittar hem.
De som inte fick plats, de utstötta.
Alla de som går emot strömmen och får betala utanförskapets pris.
Alla de som lever med hopp i ständigt grådis.
De bortglömda och förträngda.
Alla de som inte är rädda för att stå upp för sig själva.
De ständigt missförstådda, de som menar väl men tolkas fel.
Alla rastlösa själar, de vilsna, de okuvade och de bortträngda.
De som blir tystade när de har något att säga.
De som gång på gång hamnar utanför.
De svikna, de lurade, de utskrattade, de som har fler knivar i ryggen än de kan räkna.
De som säger ifrån.
De bittra.
De arga.
De som hellre drar sig undan.
Alla de som ständigt får höra att de får rycka upp sig.
De ensamma.
De som vägrar ge upp, de som ständigt reser sig.
De som får leva med konsekvenserna när de gör fel.
De fattiga.
De kroniskt sjuka.
De arbetslösa.
De ensamstående föräldrarna.
De föräldralösa.
Alla de som tror och vet att livet kan vara magiskt och alldeles fantastiskt.