I många år levde jag med villfarelsen att jag skulle bo i kollektiv. Jag trodde det skulle vara bra för mig. Jag trodde, och tror fortfarande i viss mån, att vi människor mår bra av att bo tillsammans och hjälpas åt. Jag tror fullt och helt på att vi människor måste samarbeta för att vi ska kunna ta oss framåt. Vi är trots allt flockdjur. I en utopi så kan ett kollektiv vara den perfekta drömmen. Det finns alltid någon att tjöta skit med. Det finns alltid kaffe på kannan. Det arbetas i grupp och stånkas i glädjetjut när det är dags för grönsaksskörden. En behöver aldrig känna sig ensam. Det åks iväg på äventyr och alla beter sig som en familj. I en utopi är allt perfekt.
Vissa av oss ska inte ha med kollektiv att göra överhuvudtaget. Jag är en av dem. Jag har insett det nu. Jag flyttade ur mitt sista kollektiv för drygt ett år sedan. Jag kommer aldrig mer sätta mitt bohag i ett nytt. Kollektiva boenden kräver att alla kommer överens. Kollektiva boenden kräver att alla är på samma linje, på samma nivå, badar i samma tankar och lystrar till samma politiska lockrop. Ett kollektiv kräver likhet. Kollektiv kräver tolerans, så länge du passar in. Så länge du passar in. Kollektiva boenden börjar krackelera om en pusselbit börjar säga ifrån, börjar bli motsträvig och ifrågasätter. Du får aldrig någonsin ifrågasätta det likriktade tänket i ett kollektiv. Lite som samhället i övrigt. Står du i motvind så kan du förvänta dig att det kommer kiss i ansiktet. Våga inte under några omständigheter påpeka att det finns ett problem, ty då blir du problemet.
Jag är introvert, ensamvarg och stolt. Jag har insett att jag trivs bäst med att bo själv. Det betyder dock inte att jag skyr folk eller rentav hatar mänskligheten. Jag vill just nu bara hålla mig undan och sköta mig själv ett tag framöver. Självklart har jag sociala behov, men jag tar det sparsamt. Jag kan mycket väl tänka mig att bo i kollektiva sammanhang, men med en egen stuga och ett eget hörn där jag kan få vara privat.
